Harry Potter och det fördömda barnet

”En livlig och myllrande station, fullpackad med folk som försöker resa åt olika håll.”

Jag är som många andra i min generation uppvuxen med Harry Potter och att ta mod till mig att våga läsa sista boken i serien tog flera år. Jag tror att jag var paralyserad inför risken att bli besviken. Men som av ett under spoilade ingen slutet, jag läste till slut boken och var inte det minsta besviken. Harry Potter och dödsrelikerna är ett fantastiskt avslut på serien!

Att nu ta tag i Manuset till Londonpjäsen gjorde jag med lite samma fasa, tänk om den inte är bra! Jag tog mig an den med en lite annan taktik, plåstertaktiken. Jag läste den fort, nästan i ett streck.

Harry Potter och det fördömda barnet utspelar sig 19 år efter sista boken och i centrum står Harrys och Dracos söner; Albus och Scorpius. Att för Albus förhålla sig till sin berömde far är inte så lätt, och lättare blir det inte när nutid och dåtid smälter samman och mörkret kommer från platser du inte förväntat dig.

Tack och lov kan jag pusta ut när jag slår ihop boken, jag är inte heller den här gången besviken. Historien är väldigt spännande och precis som med Harry Potter och dödsrelikerna uppskattar jag hur väl Rowling knyter ihop historiens detaljer med de tidigare böckerna trots att det här är en helt annan grej. Jag var också lite orolig inför att läsa berättelsen som manus, men det var inget problem alls utan gick snabbt att komma in i. 

Nu väntar jag bara på filmpremiären av Fantastiska vidunder och var man hittar dem!

Författare: J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Utgivningsår: 20161013
Antal sidor: 384
Plus: Den håller och är dessutom väldigt spännande
Minus: Att det är så långt till London, det hade varit så häftigt att se pjäsen
Första meningen: ”En livlig och myllrande station, fullpackad med folk som försöker resa åt olika håll.”

/Fia