Så har jag det nu

Jag heter Elizabeth,
men det är det aldrig någon som har kallat mig

Den senaste boken jag läst är Så har jag det nu av ALMA-pristagaren Meg Rosoff. En bok som hyllats mycket, både då Rosoff debuterade med den 2005 och nu efter ALMA-priset. Kanske är det därför jag inte blir helt såld, för att jag har höga förväntningar. Det är en bra bok, absolut. Men det är något som inte helt når helt fram till mig.

Den anorektiske Daisy skickas från New York till den engelska landsbygden, där hon ska bo med sin moster och kusiner som hon aldrig träffat, en sommar. Kort efter att hon anländer till gården reser moster Penn till Oslo för ett möte om det världspolitiska läget. Det världspolitiska läget är inte så bra och det viskas om ett krig. Och så attackeras och ockuperas England medan Penn är iväg.

Daisy och kusinerna bryr sig inte så mycket till en början. Kriget händer inte ute på landet och kusinerna är vana vid att klara sig själva. Istället är det så mycket annat som pågår i Daisys liv, nyfunnen vänskap, ätstörningen och den kärleksförhållandet med kusin Edmond. Det verkar som att kusinerna ska kunna vänta ut hela kriget ute på gården i lugn och ro, men så börjar det hända saker och kriget blir verklighet även för dem.

Författare: Meg Rosoff

Utgivningsår: 2005

Antal sidor: 188

Plus: En intressant skildring av livet som tonåring i skuggan av en stor kris

Minus: Jag fastnar inte för någon av karaktärerna

Första meningen: Jag heter Elizabeth, men det är det aldrig någon som har kallat mig

/Lina