Jag, Earl och tjejen som dör

 "Första meningen" 

Nu i höst kom äntligen Jesse Andrews roman Jag, Earl och tjejens som dör på svenska. Jag har läst den och nu även sett filmen (premiär 2015-12-11) så här kommer en två-i-en recension.

För att börja med handlingen så handlar det om Greg som på grund av en tjatig mamma måste återuppta kontakten med barndomsvännen Rachel när hon får en cancerdiagnos. Men sanningen om att de var vänner stämmer inte så bra som Gregs mamma tror, för Greg var ganska svinig mot Rachel när de var yngre och blev bara vän med henne för att komma närmare hennes snygga kompis. Men han har inget annat val än att återta kontakten med en mist sagt skeptisk Rachel.

Vid sin sida har Greg Earl och tillsammans gör de egna filmer, filmer som ingen får se. Inte fören Rachel lir sjuk och behöver muntras upp. Vilket genomsyrar handlingen då det mynnar ut ut i att de ska göra e film till Rachel, vilket blir deras hittills svårast projekt.

Om boken: Efter John Greens Förr eller senare exploderar jag tänker jag mig att det är svårt att skriva om unga och cancer utan att få prestationsångest. Men i Jag, Earl och tjejen som dör är tonen en helt annan. Den här boken är rolig, jag skrattade ofta högt på tåget när jag läste.

Greg följs av tankar som jag tror att många i närheten av någon som är sjuk har, skuldkänslor och tankar kring vad en ska och inte ska säga. En krass medvetenhet om att om Rachel inte blivit sjuk skulle de inte blivit vänner igen, trotts att han nu uppskattar henne utan att bli störtförälskad. En bok men fina vänskapsrelationer som inte besudlas av att flickor och pojkar måste bli kära i varandra bara för att de hänger.

Om filmen: Filmen är snygg och rolig. Gillar du andra filmer i indieklassen som The perks of being a wallflower (fantastiks bok, underbar film!) för att nämna en så gillar du den här. För att sammanfatta kan jag väl säga att det för ovanlighetens skull händer mer i filmen, en del grejer görs större än vad de egentligen är i boken och filmen får egna små detaljer som som får en att småle.

Läs boken och se filmen, det rekommenderar jag!

/Fia